Evolution of Skiing – Första tävlingarna

Det vackra fjället Dundret reser sig över nejden, och skidsportens vagga finns inte alls långt därifrån.

Tvillingsamhället Gällivare – Malmberget ligger bara några mil från Jokkmokk , där den första officiella svenska skidtävlingen, det 22 mil långa  Nordenskiöldsloppet avgjordes 1884, med framförallt samer från trakten på startlinjen.

Det var ingen tillfällighet att initiativtagaren till loppet, den kände polarforskaren och upptäcktsresanden Adolf Erik Nordenskiöld, ville ha just samer på startlinjen när han skulle bevisa att det åkts skidor mycket snabbt under hans första Grönlands-expedition, vilket många ute i världen starkt betvivlade.

Samer, hade sedan urminnes tider utvecklat skidåkningen i långa, dramatiska, jakter på varg och björn som alltid varit ett hot mot deras renar. De skulle nu få bevisa att Nordenskiöld (född 1832 i Helsingfors) hade rätt.

Han hittade två samer i  Tuorpons sameby,  Pavva Lars Nilsson Tuorda, som var en omtalad varg och björnjägare, och hans granne Anders Rassa,  som båda fick följa med på Nordenskiölds andra Grönlands-expedition. De blev kraftigt sjösjuka på resan över Atlanten, men kunde ändå åka skidor snabbt på de stora Grönlands-vidderna.

Ofattbart snabbt, det berättas att de båda samerna vid ett tillfälle åkte 46 mil på 57 timmar, och på den turen hade de bara vilat i fyra timmar..!

Det berättade förstås vetenskapsmannen Nordenskiöld, men den engelska och tyska pressen misstrodde honom. Även den norske polarforskan Frithiof Nansen var tveksam.

Den ende som trodde på Nordenskiölds uppgifter om de snabbåkande samerna var den svenske kungen Oscar II, som gav samerna fina medaljer.

Tvivlet fortsatte trots allt att växa,  varför Nordenskiöld kände att han behövde bevis. Han kom fram till att det måste bli en skidtävling, under samma förhållanden som på Grönland, det vill säga åkning i obanad terräng, och på en mycket lång och krävande distans.

Valet föll på den 220 kilometer långa sträckan  Jokkmokk – Kvikkjokk, tur och retur…

Tävlingen startade den 3 april 1984 från Purkijaurholmen, 15 km väster om Jokkmokk, och loppet skulle åkas längs Lule älvvs långa sjösystem.

Ett trettiotal åkare var anmälda, men bara 18 kom till start, och av dem var de flesta samer från de lappländska fjällmarkerna i norr. Men också sex nybyggare från trakten, som ville mäta sina krafter med samerna, kom till start.

Det var uthålliga, sega, skidrännare, som fem timmar försenade kom iväg, sedan dåligt väder tvingat tävlingsledningen att skjuta upp starten.

Tävlingen beskrivs i litteratur av olika slag som idrottshistoriens mest krävande uppgörelse.

I potten för kämparnas grymma slit fanns också ett kontant förstapris på 200 kronor, vilket var en mycket stor summa på den tiden. Den löpare som var först vid vändpunkten i Kvikkjokk skulle också få 50 kronor, och det får väl betecknas som den tidens spurtpris.

Av de skidrännare som åkt skidor i Nordenskiölds andra Grönlands-expedition var det bara Pavva Lasse Tuorda som startade. Anders Rassa kände sig krasslig, och det berättas också att han inte ville tävla om pengar.

På långa, tunga, skidor , mellan två och tre (!) meter långa, och med enkla öglebindningar av skinn, drog åkarna iväg.

Redan efter två mil fick fem deltagare ge upp när krafterna tog slut i den rykande lössnön. De som var kvar körde vidare i natten, och i Granudden, drygt halvvägs på vägen upp mot Kvikkjokk serverades åkarna kaffe och vatten.

Där ledde kvartetten Paava Lasse Tuorda, Per-Olof Amundsson Läntha, Nils-Petter Turoda och Apmut Ahrman. När de kom till vändningen i Kvikkjokk, strax efter klockan fyra på morgonen,  var tre man kvar i täten. Nils-Petter Tuorda hade utmattad tvingats släppa.

Efter matpaus, i prästgården i Kvikkjokk, väntade hela vägen tillbaka mot målet. Läntha var snabbast iväg  strax före klockan fem, och det var en ”tjuvstart” som irriterade både Pavva-Lasse och den kraftfulle nybyggaren Apmut Ahrman.

De var dock fast beslutna att jaga ikapp Läntha, och efter 20 kilometer var de ifatt, och slutstriden fram till målet i Purkijaur blev tuff.

Ahrman började släppa, sedan han tagit sig en styrketår (!) ur en brännvinsflaska han fått i Kvikkjokk, som han trodde skulle ge honom nya krafter, men supen fick en motsatt effekt och gjorde honom dåsig och trött.

Avgörandet stod nu mellan Paava Lasse Tourda och Per-Olof Läntha , som kämpade intensivt.

Ingen ville ge sig , men åskådarna i Purkijaur fick efter 21 timmars väntan syn på de två långt bort i fjärran. De två samerna stred hårt, och närmade sig målet. Då böjde sig plötsligt Läntha ner för att rätta till skidbindningen.

Det såg Pavva Lasse, och passade på att rycka, och åka ifrån fram till den bejublade segern.

Segertiden skrevs till 21 timmar och 22 minuter på den 22 mil långa tävlingen, inberäknat en rasttid på 1 timme och 20 minuter.

Det var långt mycket snabbare än de snabba Grönlands-tider som Nordenskiöld berättat om,  och som så många tvivlat på.

Men nu hade polarforskaren verkligen fått bevis, och resultatet i Nordenskiöldsloppet redovisades även i internationell press.

Paava Lasse Tuorda var den stolte vinnaren, men tio åkare klarade de tuffa strapatserna i tävlingen, och hyllades som folkhjältar.

Den första tävlingen väckte ett stort intresse  för skidåkning ute i bygderna. Samer och nybyggare var föregångare, men intresset spred sig snabbt i Norrbotten, och sedan vidare söderut i landet.

Håkan Svensson