Evolution of Skiing – Den första skidan

Redan tusen år före Kristus åktes det skidor i Gällivare med omnejd

Den uråldriga Suorravuoma-skidan. Foto: Håkan Svensson

Det visar den uråldriga Suorravuoma-skidan , som i dag finns på muséet i Gällivare och är en klenod som speglar den tidiga skidåkningen i området.
Skidan hittades i en myr vid Suorravuoma utanför Ulatti, på den plats som numera heter Martinvaara, och är tidsbestämd till tiden 1000 år före Kristus, det vill säga för mellan 2000 och 3000 år sedan.
– Skidan hittades i början av 1940-talet, och skidan är daterad med hjälp av pollenanalys, säger Karina Jarett, som är chef för Gällivare Museum och även biträdande länsmuseichef.

Myrfyndet, som gjordes av Per Simu, Björkberg och hans far Henrik Simu, ger en spännande , smått magisk, bild av den tidens skidtillverkling.
Far och son Simu hittade skidan på 30 centimeters djup i myren under lager av starr, mossa och torv i samband med grävning.
– En kontroll av pollenanalysen från fyndplatsen 1984 visar att skidan anträffades på en nivå , motsvarande den tid då granen började etablera sig i området, och det betyder att den är mellan tvåtusen och tretusen år gammal. Mer exakt än så kan vi inte vara. Skidan, med sitt upphöjda fotställ är en föregångare till den typ av skidor som användes bara för hundra år sedan, konstaterar Kjell-Åke Aronsson, chef för Ajtte Museum i Jokkmokk.
Den uråldriga skidan finns alltså i en monter på muséet i Gällivare och är mycket väl bibehållen efter tusentals år begravd i en myr, och det är med stor försiktighet som Karina Jarret och Carola Johansson på museet tar fram den historiskt intressanta skidan för min fotografering.

Karina Jarrett, chef Gällivare Museum. Foto: Håkan Svensson

Vi tar fram måttbandet och mäter skidans längd till 132 cm och bredden är 11 cm. Ingen lång skida alltså, och det är omöjligt att säkert fastslå vilka som använde skidan.
Hela skidan av furu är tillverkad i ett enda stycke. Centralt i mitten av skidan finns en förhöjning på drygt sex centimeters bredd, där ett hål gröpts ut för att, sannolikt med skinnremmar, fästa skidan vid skorna. Det var konstruktionen för den tidens bindningar.

På muséet, högt uppe under takåsarna i den ståtliga tegelbyggnaden vid torget i Gällivare, finns det också fler intressanta skidfynd.
I samma monter som Suorravuoma-skidan finns också en skidspets med ett intressant flätmönster som hittades av Israel Persson under dikesgrävning i Purnu 1925.
– Åldern för skidspetsen har också uppskattats till 1000 år före Kristus, och är daterad med hjälp av ett mönster som är karäkteristiskt för hela Norden. Mönstret är ett band- och flätmönster , och kallas för Bothnia-typen, säger Karina Jarett.

Skidspetsen. Foto: Håkan Svensson

Den här skidspetsen finns för övrigt också närmare beskriven i Inga Sernings bok ”Övre Norrlands Järnålder”.
Ännu ett intressant fynd, som finns i montrar på Gällivare Museum är skidkälksmedar, som var ett viktigt hjälpmedel för att med stor last och packning ta sig fram i snölandsskapet i gamla tider.
Dessa medar är mossfynd som gjordes vid dikesgrävning i Skaulo, och medarna bedöms troligen vara 700 år gamla.
Gamla skidor har alltså oftast hittats i mossar och myrar, där de kunnat behållas i gott skick genom årtusenden.
Den allra äldsta svenska skidan är den så kallade Kalvträskskidan som är mer än 5000 år gammal och finns på Skidmuséet i Umeå.
Den skidan, som är av en skidtyp som hade ett hål rätt igenom hela skidan, hittades i en myr i Kalvträsk när några män grävde ett dike.
Förklaringen till att skidorna kunnat ”leva vidare” är att det finns nästan inget syre i myrar, och det är just syret i luften som gör att saker ruttnar.

Att åka skidor är ett urgammalt sätt att ta sig fram på vintern.
Även om det inte är klart dokumenterat vilka som använde sig av dessa uråldriga ”laggar” för att ta sig fram i naturen, så talar mycket för att konsten att tillverka skidor, och inte minst att åka skidor, har sina rötter i den samiska kulturen.
Redan i de första beskrivningarna av folket långt uppe i norr, i Lappland och inte minst Gällivare socken, så beundras deras skicklighet att ta sig fram på snö, i samband med jaktfärder med långa spjut, båge och pilar, och senare med vapen.
Det berättas om olika typer av skidor i olika längder, även kortare skidor, försedda med skinn under, för att få fäste vid åkning i uppförsbranter.

I modern tid har folk börjat nyttja stighudar under skidorna för att inte glida bakåt, men sannolikt har den tekniken använts av samer under många århundraden, kanske längre..
De riktigt långa skidorna användes förstås när det gällde att glida fram snabbare, och i lättare terräng.
I historiska dokument, och vissa fynd, omnämns skidor som var mer än tre meter långa och tolv-femton centimeter breda.
Naturligtvis krävdes en enorm benstyrka, och kondition, för att på långa turer, orka hantera dessa långa och tunga skidor.
Under lång tid tillverkade samerna sina egna skidor, men kunskapen spreds till andra, och man lärde sig tidigt att göra egna skidor som passade bättre i skogslandets djupsnö, eller på hård skarsnö i fjällterräng.

Håkan Svensson (text och foto)